Sommar Sommar Sommar!

Hola!

Uppdateringen idag har legat nere hela dagen eftersom jag har varit enormt lat!

 

För en liten stund sen, eller rättare sagt för en rätt så lång stundsedan kollade jag och Tessan på filmen Låt den rätte komma in och jag blev väldigt missnöjd...

 Jag hade trott att filmen skulle vara hemsk, brutal och väldigt otäck, men det var den inte! Den var inte ens äcklig.

 

Efter den filmen kollade vi på en Beck-film, inte heller den var speciellt bra Rynkar på näsan

 

När vi hade kollat på båda filmerna och käkat lite onyttigheter följde jag Tessan halvägs hem och det var iskallt att vara ute och det skall egentligen vara högsommar nu! Jag tycker att solen kan komma snart...

 

Jag kollade bloggen direkt när jag kom hem och jag blev helt chockad! Ja har hittils fått 41 besökare och det är nästan så det måste firas! Skrattande

 

Jag fick även en fråga om att ladda upp en bild på min skolavslutningsklänning och självklart kan jag göra det!

 

 
37 dagar kvar

Jag läste precis Johannas charmiga blogg! :D

Hon nämde att det endast är 37 dagar kvar till sommarlovet och det är ju helt underbart! Eller vad säger ni? :D

 

Guuud vad skööönt det skall bli! :D Och dessutom kommer det bli sjukt kul när vi börjar gymnasiet! :)

 

Vad vill ni läsa om? Om ni har tråkigt kan ni läsa dom här väldigt seriösa sakerna som jag snodde från Johanna, tack... jag vet att jag är en tjuv (a) 

 

 

Ekorren Ed eldar ved,

Ved brinner

Och

Ed försvinner

 

 


 

Vilken krydda står bakom dörren?

- Kum-in

 


 

Vilken krydda är bra på el?

- Kan-el

 


 

När är en man värd 10 kr?

- När han hämtar kundvagnen.

 


 

Hur många tyskar bor det i Tyskland?

- Gör many

 


Min novell :D

Till frukost åt jag endast en ostfralla med smör och så drack jag även ett glas med Oboy.

Jag hade sett fram emot detta i över ett år och nu skulle det äntligen bli av! Jag skulle bo hos en familj vid namn Scott. Familjen bestod av Dan, Deb och Nathan. Vad jag visste så var Nathan ett år äldre än mig och vi skulle studera på samma skola.

När jag hade ätit klart gick jag upp på mitt rum och fixade mig i ordning, sedan bar det äntligen av! Både min mamma, pappa och min lillebror Tim hängde med till flygplatsen och vinkade farväl av mig. Jag kontrollerade så att jag hade med mig mitt pass och mitt boardingcard, det hade jag!

När jag gick förbi Pressbyrån så kom jag på att jag kunde köpa med mig en tidning, jag gick in dit och köpte med mig en tidning som hette Veckorevyn som  är  underhållande att läsa.

När jag hade slått mig ner på min plats i planet hälsade kaptenen alla välkomna, talade om när vi skulle landa och bad oss att sätta på våra säkerhetsbälten.  Det kittlade i magen när vi åkte ut på startbanan.  Nu startade min resa mot Washington!

 När vi hade åkt i en timma fick vi en så kallad Brunch som bestod av Kycklinggryta med ris, valfri dricka och en chokladkaka. Under tiden vi åt startades en film som hette JUNO och handlade om en tjej som var 16 år då hon fick reda på att hon var gravid, därför blev hon tvungen att adoptera bort barnet till en annan familj.

Efter att vi hade set klart filmen läste jag i min tidning och efter det så somnade jag. Jag sov i hela fem timmar och vaknade sedan med ett leende på läpparna.

Jag var verkligen glad! Om endast en timma skulle planet landa på flygplatsen och jag skulle få se hur USA såg ut med mina egna ögon.

Men min glädje avbröts tvärt…

Det kom fram fyra män med midjeväskor runt magen och varsin kniv i handen, de hotade oss alla med att skära strupen av oss om de inte fick allt värdefullt vi hade på oss. Jag blev riktigt rädd men vissa trodde att det var på skoj, innan en av männen riktade en pistol mot en man i 35-års åldern och avlossade ett skott. Mannens sambo började skrika och blev alldeles ifrån sig, i efterhand förstår jag henne verkligen… Själv blev jag tvungen att lämna ifrån mig mitt dophalsband och min silverklocka.

Dom hade en stor bunt av klockor, smycken och fina touchmobiler med sig när dom begav sin in mot besättningen.  Jag hör de hur en kvinna skrek och då avlossades det ett skott mot henne, hon föll ner mot golvet. Dom fortsatte in till cockpit och då kunde man höra arga röster som pratade engelska med varandra.

Just när jag satt och tänkte att jag skulle dö utfälldes nödlarmet och vi rekommenderades att sätta på oss andningsmasker och spänna fast flytvästarna, som låg under våra säten.

Jag kände hur vi föll i höjd och alla skrek och höll om varandra, planet seglade allt snabbare och snabbare ner mot marken och jag visste att vi var på väg emot en säker död!

Jag hörde endast hur det smällde och efter det blev allt svart.

När jag senare vaknade upp såg jag endast ett vitt sken framför mig, jag hade alltså dött! Jag visste inte hur men jag visste att jag var död…

Men så hörde jag två röster som stod och samtalade med varandra, jag antog att det var två män  och det lät som om dom pratade om mig!

De sa:

-          Vi stänger av respiratorn i övermorgon, hon har legat i sex dagar utan att visa ett enda tecken på liv.

Den andre svarade:

-          Det är nog bäst för både hon och hennes familj. Hon kommer ju aldrig kunna gå igen.

Jag ville skrika att jag levde, att jag fortfarande mådde bra, men jag kunde inte röra en fena och dessutom fick jag inte fram ett ljud!

Dagen då respiratorn skulle stängas av så hade jag försökt prata, men det gick inte. Det var endast en timma kvar och sedan skulle jag ligga död, men då skedde det ett under!

Samtidigt som min familj tog farväl av mig så lyckades jag få upp mina ögon, de var inte öppna speciellt länge men åtminstone i några sekunder!

Efter att mina föräldrar hade tjatat på läkarna i en timma så kom dom överens om att jag skulle få en ny chans att överleva. Det var helt otroligt att jag kunde lyfta på ögonlocken och se rakt in i min mammas ögon…

När jag 5 veckor senare vaknade ur min vila kunde jag inte röra mig men jag kunde vicka på högerfoten, fast det kändes som att vänsterfoten var borta!

När jag hade fått i mig lite mat kom det in en läkare till mig och jag såg på hans ansiktsuttryck att det var något han ville tala om för mig, fast han kunde inte få fram orden.  Men till slut kom sanningen fram. Han harklade sig och sa:

-          Jaa… Det är så att… du var väldigt väldigt skadad, ingen trodde att du skulle överleva. Några militärer hittade dig flytandes till havs efter att planet hade kraschat. Du hade rejäla blödningar inne i hjärnan, bruten armbåge, bruten handled och ditt vänsterben var väldigt svårt skadad så läkarna i USA var tyvärr tvungna att amputera bort benet. Dessutom hamnade du i någon konstig typ av koma… Vi fick ingen kontakt med dig och trodde att din tid var ute. Det är jag som är överläkare här och det var jag som beslutade att vi skulle stänga av respiratorn. Jag vill bara be om ursäkt och säga att du är helt otrolig!

 

Trots att orden han sa var enormt glädjande så började jag att storgråta!

-          Kommer jag någonsin kunna gå igen?, sa jag.

Han svarade att med rätt behandling skulle jag kunna klara av att gå på samma sätt som innan! Jag skulle först sitta i rullstol i 2 månader, efter det skulle jag på återbesök till sjukhuset och då skulle jag eventuellt börja med sjukgymnastik.

Efter två veckors tid på sjukhuset blev jag äntligen utskriven och fick åka hem till min familj. Jag kommer fortfarande ihåg kvällen jag kom hem, hur vi satt och diskuterade om hur min familj hade fått reda på hur allt gått till och de hade även fått hemskickat bilder på hur jag såg ut när jag blev omhändertagen.  Jag var svart som sot och helt blodig.

Jag fick även reda på att familjen Scott hade varit och hälsat på i Sverige utan att jag visste om det.  Dom hade lämnat en stor bunt med rosor till mig som jag aldrig hunnit se innan de vissnade och var tvungna att slängas.

Månaderna rullade på och den 13 juli fick jag ett nytt ben av metall som opererades in. Till en början var varenda steg jag tog en stor smärta, fast redan efter 3 veckor kunde jag gå normalt, precis som innan olyckan.

När juli närmade sitt slut fick jag ett brev adresserat till mig där det stod:

Kära Lisa!

Vi är hemskt ledsna över allt som hände förra året, flygkraschen och allt annat. Vi är hemskt ledsna över att vi inte hann hälsa på dig när du var vid medvetande,  men nu har vi en idé vi vill framföra till dig. Eftersom du inte dök upp förra året undrar vi om du vill bo med oss här i Washington under detta skolåret. Dan skall på affärsresa i slutet av augusti till Sverige och flyger då dit med sitt egna flygbolag Dan Scott Aviation. Om du tackar ja till detta kommer du garanterat att få sitta i första klass!

Bästa hälsningar

Familjen Scott.

Mina föräldrar var först väldigt tveksamma till denna idé men dom gick med på det!

Den 16:e Augusti år 2002 kom jag äntligen iväg till mitt efterlängtade USA och äntligen fick jag träffa den fantastiska familjen Scott!

 

 

Haha den blev lång, men vad tycks? :D